Jag minns det som igår, trots att det var i oktober 2004. Min kollega ringde mig på jobbet på Fiskeriverket och sa att hon var i Skredsvik, hos militären. Röjdykarna hade från sin båt sett en stor haj vid ytan dagen innan, inne i Gullmarsfjorden. De hade försökt mata den med oxfilé men hajen var inte intresserad. Dagen efter hittade röjdykarna hajen strandad och de tog tillbaka den till militärbasen och där försökte nu min kollega artbestämma den. Hon misstänkte att det kunde vara en blåhaj, eftersom de sällsynt har fångats i våra vatten. Det klickade inte riktigt så det bestämdes att hajen skulle skickas ner till Naturhistoriska museet i Göteborg där jag skulle få se den nästa dag.
På kvällen rapporterade Tv4 om det intressanta fyndet. Hajen var endast filmad framifrån, men det räckte för att jag skulle kunna se att det inte var en blåhaj. Jag kan inte exakt säga vad som fick mig att instinktivt känna att detta var en vitfenad oceanhaj. Från sidan är det väldigt lätt att artbestämma vitfenade oceanhajar, på deras karaktäristiska höga ryggfena med sin rundade vita spets. Men jag såg den som sagt framifrån.
Tillsammans med hajbibeln, Compagnos FAO-publikation Sharks of the world, begav jag mig till naturhistoriska nästa morgon. Och där var den - den vitfenade oceanhajen.
Sedan dess har vi setts lite nu och då i olika mediesammanhang, jag och "Kurt" som jag kallar honom. Det finns ingen vetenskaplig artikel om "Kurt", men Kennet Lundin och jag beskrev fyndet i Fauna & Flora 2004:4.
För övrigt får man tydligen inte se glad ut vid en död haj. Folk som känner mig vet hur mycket jag älskar hajar och hur svältfödd jag är på hajmöten i kalla Norden. För mig var detta en STOR dag - en sällsynt haj hade sparats och vi kunde dokumentera fyndet ordentligt. Dessutom var jag lättad, att det var en vitfenad oceanhaj och inte någon av de 58 andra rekviemhajarna som strandat. Ärligt talat ser de ganska lika ut i mina ögon och artbestämningen hade tagit betydligt längre tid om det inte varit en Carcharhinus longimanus.
Jag ser nog ofta glad ut i samband med döda hajar när jag tänker efter. Ja levande med, men oftast är de tyvärr döda när jag får komma nära dem. Jag har ju specialiserat mig på trollhajar och de är fortfarande omöjliga att hålla i fångenskap. Och de lever på sådana djup att dykare inte kan dyka där utan mycket komplicerad utrustning. Att få undersöka ett djur och därmed kunna bidra till ökad kunskap och medvetenhet, det gör mig glad. Min fascination för vad som gömmer sig i djupen, det gör mig glad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar